Dödsfall i familjen
”Jag kunde inte förstå att min syster var borta för alltid. Det var både förskräckligt och fullständigt ofattbart. Jag kunde inte ens gråta.”
Döden får oss att stanna upp. Den kan drabba familjen helt utan förvarning och därmed vara en fruktansvärd chock. I vissa fall kan döden ha varit förväntad, till exempel om den varit en följd av en långt gången sjukdom, men trots det kan man inte helt och hållet förbereda sig inför den. Om en närstående tagit sitt eget liv uppstår många obesvarade frågor, och det som inträffat kan kännas omöjligt att förstå. Sättet på vilket familjemedlemmen dött påverkar också hur de närstående bearbetar dödsfallet.
Om en förälder, någon annan vuxen som står en nära eller ett syskon dör har man förlorat en av de människor som betyder mest för en. Samtidigt förändras det dagliga livet på ett avgörande sätt. Hela världen ter sig plötsligt helt annorlunda.
Sorgenyheten är en chock. Till en början kan det kännas som om det hela är en stor missuppfattning. Det som inträffat kan inte vara sant. Dödens slutgiltighet känns ofattbar. Var detta allt? Kunde dödsfallet ha undvikits? Var döden smärtfri för den avlidne?
Det kan kännas orättvist att något så oåterkalleligt hänt. Man kan drabbas av apati, ångest och handlingsförlamning. Det kan kännas som om man inte har rätt att vara glad, och om något gör en glad kan man få skuldkänslor. Att man själv fått leva vidare kan kännas orättvist.
Förutom att man sörjer kan man samtidigt vara arg på den som dött eftersom denna lämnat världen och orsakat andra så mycket sorg. Man kanske tänker på meningsskiljaktigheter och gräl man hade medan personen var i livet. Man ångrar att man betedde sig dumt. Det gör ont att inte längre ha möjlighet att diskutera och bli sams.
Mitt i detta virrvarr av känslor kan det kännas enklast att avvisa sina känslor helt och hållet eftersom man inte vet hur man borde känna och sörja. Och tillsammans med vem?
”Till en början var det som om jag inte kunde känna någonting någonstans. Men så började jag skriva. Plötsligt kom det massor av text. Jag bara skrev och grät. Så mycket jag kunde.”
Sorg är det enda botemedlet mot den chock en närståendes död innebär. Det lönar sig inte att dölja känslorna, för dolda känslor kommer alltid till uttryck på ett eller annat sätt. Om känslorna inte får uttryckas som sorg kan de leda till ilska, argsinthet och annat negativt beteende. Ibland kan känslor som inte får komma till uttryck ge upphov till depression eller ospecifik ångest. Personen inser i dessa fall inte alltid att han eller hon mår dåligt just på grund av den närståendes död.
Att tala om döden kan kännas svårt. Man kan känna sig helt ensam, som om ingen någonsin kan förstå en. En del vill sörja i ensamhet, i lugn och ro. Många vill undvika sällskap och är försjunkna i sina tankar. Lättsamt prat med vänner intresserar en inte, utan sådant känns som något från en annan värld.
Det känns mindre tungt om man får uttrycka sina tankar kring döden högt. Det kan också underlätta att få höra om olika sätt att förhålla sig till dödsfallet och det som hänt efteråt. Att tala med en jämnårig som också förlorat en närstående kan hjälpa. Vad händer efter döden? Kommer vi någonsin att ses igen?
Vid ceremonier kring döden har man möjlighet att ta avsked av den avlidne. Begravningen är ett exempel på en sådan ceremoni. Att närvara vid begravningen och ta avsked av den avlidne kan till en början kännas alltför plågsamt. Detta gör döden verklig, vilket kan kännas svårt men också underlätta sorgearbetet och hjälpa en att förstå det som inträffat. I dessa sammanhang kan man också tröstas av de andra som delar ens sorg. Efteråt kan man ångra sig om man inte varit närvarande i sammanhang som hänfört sig till dödsfallet.
”Jag gjorde allt jag brukat göra tidigare, även om det ibland kändes som om jag önskade att också jag vore död. Med tiden började det kännas bättre. Jag förstod att fastän mamma inte längre var med mig skulle ingen kunna rycka våra gemensamma minnen ur mitt hjärta. Jag har fortfarande mycket kvar att se i livet, och jag kommer att kunna njuta av det.”
- Var inte ensam med din sorg. Det är bäst att tala om dödsfallet i nära anslutning till det. En god vän kan vara ett ovärderligt stöd, och ibland kan man ta hjälp av skolkuratorn eller en terapeut i sitt sorgearbete.
- Dela din sorg med dina närstående. Ibland kan det kännas som om den egna sorgen bara skulle få andra att må sämre, men ofta är ens närstående de som förstår bäst hur stor ens sorg är. Ofta har de ju gång på gång bearbetat samma sorg.
- Skriv. För vissa utgör dagboken ett välfungerande sätt att ge utlopp för sina tankar. Vissa skriver brev till den som dött, och i sådana brev kan man nämna det som aldrig blev sagt medan personen var i livet. Man kan också skriva om sitt eget liv och sina känslor.
- Tänk inte bara på personens död, utan också på hurdan han eller hon var i livet. Tänk på det roliga ni gjorde tillsammans. Var glad över att du fick ha honom eller henne hos dig så länge det varade.
- Vad skulle din avlidna närstående önska att du gjorde? Skulle han eller hon verkligen vilja att du sörjer resten av livet eller straffar dig själv för det du inte hann säga eller göra? Vad skulle han eller hon ha att säga dig nu?
- Kom ihåg att det inte finns ett rätt eller felaktigt sätt att sörja. Inget sätt att vårda minnet av den döda är heller absolut rätt eller fel. Att besöka graven är inte ett måste, utan det finns många andra sätt. Var och en sörjer och tänker på den som avlidit på sitt eget sätt.
- Håll fast vid dina rutiner även om det känns svårt. Stig upp på morgonen, ät, gå till skolan, ägna dig åt hobbyer. Vardagens aktiviteter ger tillvaron struktur. Det är tillåtet för dig att gå vidare i livet.
- Acceptera att sorgen inte kommer att gå över på nolltid. Var och en återhämtar sig från sorg i egen takt. Sorg som man inte bearbetat färdigt kan i vissa fall följa en i flera år eller årtionden. Att någon återhämtar sig snabbare betyder inte att personen i fråga skulle ha älskat den som avlidit mindre.
- Kom ihåg att genomgången sorg kan förvandlas till en styrka. Den kan ge vishet och förståelse kring livsfrågor. När sorgen släpper har man lärt sig att njuta också av små saker. Då förstår man att inget i livet kan tas för givet.