Självdestruktiva tankar

“Något måste kunna stoppa det här helvetet!”

Svår depression kan åtföljas av en bottenlös känsla av hjälplöshet, värdelöshet och hopplöshet, vilket gör att tankarna blir övernegativa. Glimtar av hopp har inte synts till på länge, och det egna måendet känns kvävande. Då kan det kännas som att det att man tar sitt eget liv skulle vara den enda lösningen på situationen.

I en sådan situation behöver människan brådskande hjälp för att lindra på illamåendet och för att känna att livet skulle börja kännas värt att leva igen. En människa som är svårt deprimerad vill oftast inte dö. Deprimerade människor vill bara komma ur sin smärtsamma situation och kan inte tänka på dödens slutgiltighet eller den enorma smärtan som en sådan handling skulle orsaka nära och kära. Tankarna kretsar endast kring att lindra eller få slut på illamåendet.

Många av dem som återhämtat sig från en depression förfäras efteråt över sina självmordstankar och är tacksamma för att de inte lyckades genomföra sina hot.

Då någon talar om självmord hoppas de innerst inne att människorna runtom kan höra, se och hjälpa dem. Tal om självmord måste alltid tas på allvar och berättas för någon pålitlig vuxen.

Det är inte ovanligt att man i något skede av ens liv tänker på döden och till och med självmord, men om självmordstankar uppkommer ofta och stör en är det värt att diskutera dem omedelbart med en vuxen man litar på. Lämpliga vuxna är till exempel en mamma, en pappa, skolhälsovårdare, skolpsykolog, skolkurator eller en läkare på hälsocentralen.

Självdestruktiva tankar berättar om ett starkt illamående. Tillståndet behöver inte vara permanent. Det är möjligt att få hjälp. Livet kan fås att kännas värt att leva igen. Det är en mycket stor sannolikhet att man återhämtar sig från en depression i tonåren. Man mår bättre när man har modet att söka och ta emot hjälp!

Läs också

Hjälp och stöd

Delta